förvänta dig det värsta, hoppas på det bästa.

Jag hoppas alltid på det bästa gällande allting, men jag förväntar mig inte någonting bra.
Jag borde kanske sluta hoppas på någonting bra, eftersom att det aldrig blir bra. Jag lyckas alltid förstöra saker och ting. Vad jag än gör så blir det fel.

Jag hoppas varje dag att livet ska komma tillbaka i samma spår som det var förut. Utan all självdestruktivitet, utan ätstörning, utan alla problem. Vad jag vill mest utav allt är att vara lycklig.
För lycklig var jag väl ? För några årsedan, så kan jag kalla mig för lycklig.
Jag kanske inte kände mig lycklig, för jag förväntade mig alltid mer. Men jag hade lixom allting man kunde önska vid den åldern. Nu förväntar jag mig ingenting längre, för jag vet att det inte är någon idé. I nuläget hoppas man bara att saker å ting ska bli bättre. Dock att jag vet att de inte kommer bli det. Att det kommer bara bli värre och värre för varje dag som går.
Jag hatar att inse det, men det är precis så det är, och så det kommer att förbli.
Hoppas varje dag, att livet ska gå tillbaka till samma mönster, men faller ihop i besvikelse då det inte har blivit det. När man väl har förlorat hoppet om någonting, då känner man inte ens lusten att fortsätta försöka. Vad är meningen med att försöka om man inte har något hopp ?
Hoppet om livet, hoppet om den där bra framtiden som alla drömmer om försvann när jag föll djupt ner någonstans där jag inte kan ta mig upp. Eller jag kan säkert ta mig upp, men vill jag ? - Nej.
Har ju inget hopp om livet kvar, då är det ju ingen mening med att försöka komma upp därifrån eller hur ?
Då finns det ju ingen mening med att kämpa vidare ?
När man känner sig så värdelös, så orkar man faktiskt inte ens att försöka kämpa. Då vill man stanna där nere i det mörka.

/ Lina Engström ♥
 Sök i ditt hjärta efter vägen ut.