paus

om jag någon gång faktiskt ska få tummen ur å börja blogga igen så tror jag att jag behöver göra en totalrenovering. byta design, header, typsnitt. allt. varför inte byta blogg? byta domän? låta sen här finnas kvar som ett avslutat kapitel i mitt liv? å låta den andra bloggen representera den jag är idag, utan att jag ska behöva bli påmind om hur det har varit.
jag vet inte, jag får se hur det blir framöver.
jag behöver bilder, nya bilder, något nytt. dock så är jag rädd för hur jag ser ut och hur jag kommer se ut på bild, jag är tjock.
men jag behöver bilder, till ny header, ny design. till mitt nya kapitel i livet.

det är helt sjukt att man kan hata en familjemedlem så jävla mycket. att en som egentligen ska stå sjukt nära hjärtat och lixom betyda allt för en, inte betyder någonting. du är inte älskad någonstans, inte någonstans.
jag vet att jag alltid säger för mycket och blablabla när jag är arg, men jag menar det verkligen. du betyder ingenting, du är hatad och jag hade ärligt talat skrattat om någonting allvarligt hände dig.
jag vet inte riktigt hur jag ska förklara hur mycket jag hatar dig, eller varför..
om vi säger såhär. jag skulle inte ens tveka över valet att slänga en hink med vatten över dig. svaret är redan så självklart. jag hade inte gjort det, inte någon gång i hela mitt liv.
mitt liv hade varit så jävla mycket bättre och lättare om inte du hade funnits i mitt liv.
du är utskriven ur mitt liv, gone forever.
jag har ingen bror, du kommer aldrig någonsin att få komma tillbaka till mitt liv.
aldrig, någonsin.

/ Sυρєямaη ♥

.

jag vet inte vad det är som gör att mitt humör går i en berg och dalbana, asså inte sådär vanligt att man ibland bara blir sur för ingen anledning alls, utan det här är fan värre.. vissa dagar kan allting kännas bra, livet är på topp, men så kommer de dagarna då allting bara rasar, jag blir deprimerad, självmordsbenägen, vill skada mig själv. jag vill, men jag lyckas ändå stå emot, varför eller hur vet jag inte, men jag gör det..
även om alla tror att anorexin är borta bara för att jag har gått upp en jävla massa, så är den inte det, den försvinner inte bara sådär, jag kommer aldrig att bli frisk, jag kommer aldrig att bli nöjd, jag kommer alltid hålla på att vela med maten, kommer alltid försöka att gå ner i vikt. åååh, varför ska allting vara sp fruktansvärt svårt för? varför kan jag inte bara vara smal naturligt å slippa tänka på allt det här? psykiskt påfrestande, gaaah...
aja, dietandet har gått bra iaf.. hållet det hela veckan! mår dock skit för sju jag inte har tränat någonting, men har haft sp jävla mycket jävla att göra i skolan, och så är jag så jävla allergisk just nu så jag kan knappt andas, men fuck that, nu kör vi! fullt ös, medvetslös!

lite bilder å sådär, ehe.. puss :)

today