att gå upp varje morgon är svårt. att andas varje dag är svårt. det är ansträngade att ens vara när man inte orkar med någonting längre.
för jag orkar inte med någonting längre. jag orkar inte med att när jag vaknar varje morgon så sitter den där tanken i hjärnan som aldrig vill gå bort. varje gång jag ser mat, så vill jag kräkas, dock att min mage är tom på mat sen flera dagar tillbaka.
folk tvingar i mig mat, men vad händer då ? - jo jag tvingar upp det igen.
varenda bit av maten tvingar jag upp igen, för jag klarar inte av det.
okej, jag har sagt att jag är stark, men varenda jävla kommentar trycker ner mig till det stadiet där man bara vill sjunka igenom marken å stanna där nere förevigt.
för jag är inte fucking stark, jag är svagast utav alla. jag låtsas att jag inte bryr mig om vad alla andra säger, men det nötar sig fast i hjärnan och kommer inte bort.
jag försöker bara vara perfekt.
jag vill inte äta, jag är rädd för att äta, jag är rädd för mat.
varje dag lovar jag mig själv att inte äta någonting, för jag orkar inte spy. jag orkar fan inte med skiten längre.
jag går på vård för det och blablabla. men jag tror fan inte att det kommer att försvinna för det.
tanken kommer alltid sitta kvar, och om jag börjar igen, så faller jag tillbaka i exakt samma spår.
jag vill nog inte ens sluta, för varje gång jag får i mig en bit mat, så mår jag sjukt dåligt.
om jag nu ska börja äta, kommer jag ju att må dåligt ständigt, för tanken sitter där bak i huvudet. den där störningen kommer alltid att sitta där bak i huvudet och göra sönder mig bit för bit.
att leva med detta är meningslöst, allt känns bara så sjukt jävla meningslöst, jag orkar inte.

/ Lina Therese Engtröm ♥

kärleken i mitt liv.♥

Det tog endast ett par veckor för mig att inse vilken sjukt underbar människa du var. Att inse att jag faktiskt var kär i dig. Jag hade varit intresserad av dig länge, kollat efter dig, ville alltid veta vart du va, ville alltid ha en chans att prata med dig, en chans att lära känna dig. Helt stört att det faktiskt blev så, att det blev som jag önskade.
Vi pratade, lärde känna varandra. Jag gillade dig redan innan, det var det inget tvivel om. Men jag blev kär, redigt kär. Till att vara ögongodis, att bli det största i mitt liv. Det finaste i mitt liv, det jag behövde varje dag för att kunna klara mig. Jag går upp varje morgon för din skull, jag vaknar varje morgon för din skull.
För om jag inte hade vaknat, hade jag saknat ditt ansikte, din närhet. Att känna att jag har dig nära.
Du är anledningen till att jag fortfarande andas, till att jag fortfarande ser att det kan finnas fina ting i världen också. Inte bara hemska saker.
Jag trodde aldrig att jag skulle få dig.. jag menar.. JAG.
Att jag kunde få det vackraste på hela jorden. Att jag skulle få dig, att få kalla dig min.
Jag fick dig, och jag släpper dig inte ♥

Utan dig finns det ingen morgondag.
Jag älskar dig Joacim Janson. Forever, and always.

23/5-2011. Ett datum att minnas.

/ Lina Therese Janson Engtröm ♥

.

den där känslan som får en att känna sig så sjukt misslyckad. som om man har klättrat och kämpat för något riktigt länge. men det visar sig att man har klättrar på fel stege, mot fel mål.
den känslan finns alltid inom mig, i mina tankar.
känner mig alltid misslyckad. jag gör fel, väljer fel. klättrar fel. mot fel mål, på fel stege.
den där känslan där man tror att man ska klara sitt uppsatta mål, när man väl klättrar på rätt stege. men man faller pladask. pinnen man står på går av, och man faller handlöst ner mot botten. mot den svarta botten ännu en gång. man klättrar länge, kämpar för att komma högst upp, att nå toppen. men att falla går på ett kick.
man faller, snabbt och handlöst ner mot botten. när man väl är på botten. så är man naken och utblottad av hela världen. fast ändå är man osynlig, man är osynlig där nere i mörkret, ensam. omsluten utav de svarta tunga väggarna som i sin tur trycker ihop dig så att du blir ingenting.
för där nere på botten så är man ingenting. ingen ser en, ingen hör en, ingen märker en. man blir långsamt till en osynlig individ.
att sedan klättra upp för stegen igen. att försöka klara sitt mål ännu en gång, och sedan handlöst falla ännu längre ner, gör att man inte orkar försöka längre. man tappar hoppet om livet. man tappar hoppet om allt. jag vet att om jag försöker en gång till så kommer allting att fucka upp sig i slutändan ändå. jag kommer falla ner mot botten ännu en gång. och vara kvar där. så varför inte stanna nu ? varför inte stanna där nere redan nu ?
det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker, jag är omedvetet i det där svarta rummet där väggarna pressar in mot mig, och långsamt äter upp mer och mer av mig.
ingen hör mig, ingen ser mig, inger märker av mig. hur högt upp jag än är på stegen.
vad är det då för mening att ens försöka ? att ens kämpa en gång till ? varför inte bara stanna där nere ? där är allting svart, där behöver jag inte höra allas kommentarer eller frågor som i sin tur får mig att må ännu sämre. där nere är det tyst, öde och ensamt. där nere behöver jag inte höra allting. jag behöver inte känna någonting. jag är tom. en tom individ, utan några förhoppningar, utan mål, utan krav. inga stegar att klättra på, ingenting att kämpa för, ingenting att falla för. för jag är redan lägst. så långt ner man kan komma.
jag är tom, ensam och lycklig.

/ Lina Therese Engtröm ♥

bara döda fiskar går med strömmen

bloggen är onödigt, och endast ett äckligt tidsfördriv när jag inte har någonting att göra. eller när jag känner mig poetiskt av något slag (:
så ja.. jag har tråkigt då vill säga.
inte gjort något särskilt idag faktiskt, vart i skolan, sen åkt till kungsbacka å sådär. sen skulle jag å min mor egentligen iväg å hämta en katt som har sprungit bort, men ägaren hittades och blablabla. så det blir ingenting med det.
så.. jag har tråkigt, men jag känner också för att skriva något lite halv poetiskt sådär fast poetiskt på mitt vis, där jag kan klaga och inse hur dumma människor i min omgivning är.
för det är dem faktiskt, riktigt redigt dumma. för de tror att de kan ändra mig, de tror att de kan forma mig precis som de vill. men jag följer inte strömmen. bara döda fiskar går med strömmen.
de kommer aldrig kunna forma mig med sina löjliga kommentarer, kommer aldrig ändra mig till det ni försöker ändra mig till (:
ska dra nu, har annat för mig. ha det gött, hej c:

/ Lina Therese Engtröm ♥

varför jag inte är som alla andra.

Jag har länge fått höra kommentarer om hur jag är, beter mig, säger, hur jag ser ut, hur jag klär mig. etc,etc. allting ska kommenteras. alla vill få andra att bli som dem, men jag vill inte bli som er. jag vill inte bli lika falsk som ni. för jag är inte sån, jag är inte falsk.
varför försöker ni forma människor till att vara precis som er ? varför kan inte människor bara få vara så som de vill ? för ingen är mindre värd än någon annan. trots att jag vet att jag är mindre värd i era ögon, så är jag egentligen inte det. ni försöker sänka mig, för ni själva är osäkra. jag är stark nog att hantera era löjliga kommentarer. de går in genom ena örat och ut genom andra.
varför ska ni ändra på mig ? ni vill inte att jag ska vara som jag är ?
inte mitt fel att ni alla har samma stil, samma gång, samma tal. allting ska vara exakt samma, ni köper till och med likadana kläder. men till vilken mening ? vill man inte vara lixom.. unik ? varför ska alla vara likadana ?
är medveten om att jag lever i en förort som är sjukt snobbig och.. "rik". men måste man klä sig som en fucking brat för det ? -nej (: kolla på mig, haha. motsatsen till det. det ser ut som jag skulle höra hemma i typ angered, om man kollar på min klädstil.

så.. ni vill inte att jag ska vara så sån jag är, för jag är så himla mycket starkare än er ? för att jag vågar vara mig själv ? ni kan säga hur mycket ni vill om mig, titta på mig, och sen skratta ?
det svider, men det skadar inte. så hur mycket ni än försöker, så kommer ni aldrig kunna sänka mig. tar inte åt mig av tomma, avundsjuka kommentarer.

jag är mig själv, å kommer alltid att vara.
kommer inte att ändra mig pågrund av era kommentarer. och ni slösar både tid och energi på mig. för jag vill inte ha  någonting med er att göra, ingen utav er.













/ Lina Therese Engtröm ♥