nejnejnej

jag vill inte, men ändå så vill jag och allting blir bara helt kaos i huvudet. jag kanske behöver hjälp en gång för alla för att verkligen kunna bli frisk från det här men jag varken orkar eller vågar.

förlåt, det är för sent att rädda mig nu.

Hatar lite på världen

Mår bättre idag, tror jag. Lite bättre i alla fall. Igår lyckades jag utmana mig själv med att äta både pizza och godis, det slutade med att jag bröt ihop och började gråta för att jag kände mig så tjock så idag ska jag bara käka sallad. Sad life.
Konflikterna i huvud blir fortfarande värre och alltmer allvarliga desto mer tiden går och jag kan inte stoppa det. Nåväl, jag ska inte klaga. Jag lever i alla fall.
Eller jag andas, är väl en mer bra beskrivning på vad jag gör i den här perioden i livet. Jag andas, men jag lever inte. Min själ lever inte, om man kan säga så utan att låta väldigt gay.
Jag mådde väldigt bra i början av dagen, sen bråkade jag och mamma som fan igen och nu mår jag dåligt.
Jag hatar min familj och jag hatar soc som är så jävla sega med allting. Jag vill flytta härifrån nu.
Jag hatar bup också, när vi ändå håller på att hata något så fruktansvärt. Eller jag gillar bup, men jag hatar det ändå. Jag gillar min psykolog, jag gillar att man får prata och att hen förstår, men jag hatar ändå bup för de är så sega. Hela sverige är så jävla segt, så fruktansvärt segt. Society är segt, alla människor är tröga i huvudet å sen så är vädret segt, om det inte regnar så är det för kallt för att vistas ute. Om det inte är för kallt så är det storm, med inslag av antingen regn eller snö. Året om. Vädret är segt, Sverige är segt. Jag hatar Sverige också kom jag på nu, och alla som bor i Sverige. Varför inte hata hela världen när vi ändå håller på? Jag hatar mig själv också förresten, lite mer än vad jag hatar allt annat. Ganska mycket mer om jag tänker efter. Behöver egentligen inte tänka efter egentligen, jag hatar mig själv utan att tänka efter. Rätt mycket utan att tänka efter, kul liv. Sen så hatar jag ätstörningar också, all form av ätstörning för ingen borde ha ätstörningar, alla borde njuta av maten lika mycket. Människan är ju skapad för att äta. Hatar idioter också, väldigt mycket faktiskt, utan att tänka efter över hur mycket jag hatar dem. Jag hatar dem bara, idioter. All form av idioti är så hatat i mina ögon. Definitionen av en idiot är dock lite svår att förklara. Låt oss bara säga att alla är idioter, jag hatar alla. Hejdå, idioter.

/ Sυρєямaη ♥

Det måste vara mig det är fel på, eftersom att alla människor i mitt liv bara försvinner en efter en. Alla i min familj är som främlingar för mig, snart försvinner alla banden mellan oss alla. Människor bara trillar av en och en och vad kan jag göra för att stoppa det? Ingenting alls, ingenting för fem jävla öre. Jag är helt jävla maktlös. Sen så är det en människa, en speciell människa som är helt jävla rubbad i skallen helt allvarligt talat, där vet jag inte ens om det faktiskt är mitt fel om hen är bara allmänt dum.
Dum som jag är så faller jag alltid för fel människor. Dum som jag är så visar jag mina känslor, dum som jag är. Jag är så jävla dum, så jävla störd som inte ser eller förstår när saker och inte är rätt. Sen så är jag för feg för att lämna, för jag vill inte vara ensam. Men det faktum att det skadar mig som fan att stanna kvar är så tydligt, det är så jävla tydligt. Jag är så jävla arg, så jävla ledsen, besviken och sårad. På allt, allt är bara ett rent helvete nu, hela tiden. Jag vet inte, jag orkar inte bara.

/ Sυρєямaη ♥

konflikt i huvudet, igen.
men det som sker nu att den viskande rösten som från början var så liten har blivit som en väsande röst som ger mig ordet, som säger åt mig vad jag ska göra. medan den rösten som från början var så bestämd och skrek på mig så fort jag lät den lilla viskande rösten visa sig nu är mycket svagare, som att någon har hyschat den alltför många gånger så att den inte vågar skrika lika högt längre. den är så dövad och förminskad samtidigt som den andra rösten bara växer och växer.
konflikterna blir allt fler och fler och ännu mer kaotiska och desto oftare jag tar den lätta vägen ut så kommer det inte bli bättre på något sätt. så länge jag inte står emot den sammetslena, inbjudande viskande rösten så kommer striderna att bli hårdare, därmed kommer fallet att bli hårdare, platt fall mot stenhård yta.
jag ville liksom aldrig falla tillbaka men nu så finns det inga löften kvar att hålla fast vid, bara det löftet till mig själv som är att hålla mig vid liv tills bättre tider kommer.

en tanke slog mig inatt, när jag satt och stirrade rakt ut i det svarta rummet att kanske, kanske är det mitt fel ändå att saker är åt helvete.
är det normalt att man klipper av banden mellan familjemedlemmar så lätt och så ofta som jag gör eller är jag helt hjärtlös och känslokall?
jag satt och skrev igår, i ett häfte för att få ur mina känslor. för att en mycket nära och helt underbar vän sa till mig att det inte behöver vara så ytligt å skrivas ner på en blogg.
iaf, jag satt och skrev tre A4 sidor inatt om hur helvetiskt allting är. hur jag verkligen inte kan ta åt mig av alla positiva kommentarer jag får, hur svårt det är för mig att släppa människor nära inpå.
det var när jag satt där som min tankeverksamhet drog in mig i de banorna, att kanske är det mitt fel ändå. när mitt förtroende för en människa är borta, så är det så jävla svårt för mig att öppna upp mig för den människan igen, visa känslor.
det är det som har hänt och jag vet inte om det är fel av mig att tänka så eller om det är jag som är fel.
idag har varit en bra dag, säger den lilla, onda, viskande rösten till mig. idag har varit en bra dag för idag har du kontroll och idag har du inte ätit så mycket. men det kan alltid bli mindre.
medan den andra rösten skriker åt mig att idag har varit en så sjukt dålig dag, idag har du inte alls tagit hand pm dig själv. idag har du knappt ätit någonting alls, imorgon måste du äta mer.
och det är där konflikten i huvudet startar, ska jag äta mer imorgon eller ska jag äta mindre imorgon? ska den svaga viskande rösten få höras mer än den skrikande rösten?
jag vill ju äta mer imorgon, jag vill ju lixom komma ur det här, jag vill det.
men den viskande rösten, den som är så mycket starkare än mina egna röst säger något helt annat.
konflikt, konflikt, konflikt. och mitt i allt så är jag så jävla konflikträdd så jag väljer den enkla vägen. den vägen där det inte krävs så mycket av mig och då vinner den viskande rösten och därmed dör konflikten, för just precis nu.
men om några minuter, några timmar eller nästa dag så kommer konflikten i huvudet att komma tillbaka igen och då kommer den bara att bli ännu värre än förut, och så kommer konflikträdda lilla jag mitt i allt och väljer den lätta vägen ut och för varje gång jag gör det så blir konflikten i huvudet värre.

fan va rörigt det här inlägget blev, men min hjärna är rörig, mina tankar är röriga. det finns liksom ingen struktur på någonting alls nu för tiden.
jag hatar det här.

helt död.

ligger på golvet. pulsen slår hårt som fan. huvudet bankar. kroppen skriker. hjärnan skriker. kan inte resa mig.

jag kanske hör hemma här nere på golvet, nedanför alla andra människor som är så jävla bra. det är här jag hör hemma, jag är inte lika bra som alla andra, inte ens i närheten egentligen.
jag är så dålig, så jävla kass på alla sätt och vis och jag har ingen aning hur jag ska kunna ta mig ur det här tänkandet när jag är kvar där jag bor, med de människor jag bor med.
jag vill inte ta mig ur det här när jag bor här för jag är inte stark nog att tacklas och brottas i två strider samtidigt.
jag lovade mig själv och jag lovade så många andra att jag aldrig skulle hanna här igen, jag skulle aldrig hamna här nere på golvet igen. men nu är jag här ändå, löftena spelar ingen roll längre för när man inte orkar kämpa för någonting längre så spelar inga käften i världen någon roll.
det är så sjukt att en röst inuti mitt huvud kan vara så mycket starkare ön alla de röster som skriker att jag måste sluta. den där lilla rösten hörs mer, på något konstigt sätt så hörs den viskande rösten mer än de röster som skriker åt mig att sluta. att sluta ligga på golvet, både fysiskt och psykiskt.

jag vet inte, vet ingenting längre. vet varken ut eller in, hit eller dit, rätt eller fel.
jag vet bara att jag ska ligga kvar på golvet ett tag till för min kropp har inte orken just nu, ingen näring, ingenting.
jag ska ligga kvar på golvet för här hör jag hemma, nedanför alla andra.

.

jag vet inte längre, vet inte vad jag ska göra. vet inte hur jag ska rädda mig själv, har inte insett hur långt det har gått..
visste inte hur nära jag var botten, men nu inser jag hur långt ner jag har fallit.
siffror börjar långsamt ta över igen, vågen skriker på mig. ett minimalt mål om dagen är det enda jag får i mig, jag förstår inte hur jag kunde falla så djupt så snabbt, jag lovade mig själv att jag aldrig skulle befinna mig här igen, men nu är jag här.. lika eländig som förut.
jag ska inte tillbaka till enheten, ska inte tillbaka till psykavdelningen.
jag vet inte vad jag ska göra längre, det blir helt kaosat i hjärnan.
förlåt alla fina vänner, förlåt mig själv för att jag inte kan hålla det jag lovat, förlåt för att jag inte är stark längre.
men att se mig själv nu skadar mig så fruktansvärt mycket.