konflikt i huvudet, igen.
men det som sker nu att den viskande rösten som från början var så liten har blivit som en väsande röst som ger mig ordet, som säger åt mig vad jag ska göra. medan den rösten som från början var så bestämd och skrek på mig så fort jag lät den lilla viskande rösten visa sig nu är mycket svagare, som att någon har hyschat den alltför många gånger så att den inte vågar skrika lika högt längre. den är så dövad och förminskad samtidigt som den andra rösten bara växer och växer.
konflikterna blir allt fler och fler och ännu mer kaotiska och desto oftare jag tar den lätta vägen ut så kommer det inte bli bättre på något sätt. så länge jag inte står emot den sammetslena, inbjudande viskande rösten så kommer striderna att bli hårdare, därmed kommer fallet att bli hårdare, platt fall mot stenhård yta.
jag ville liksom aldrig falla tillbaka men nu så finns det inga löften kvar att hålla fast vid, bara det löftet till mig själv som är att hålla mig vid liv tills bättre tider kommer.