en tanke slog mig inatt, när jag satt och stirrade rakt ut i det svarta rummet att kanske, kanske är det mitt fel ändå att saker är åt helvete.
är det normalt att man klipper av banden mellan familjemedlemmar så lätt och så ofta som jag gör eller är jag helt hjärtlös och känslokall?
jag satt och skrev igår, i ett häfte för att få ur mina känslor. för att en mycket nära och helt underbar vän sa till mig att det inte behöver vara så ytligt å skrivas ner på en blogg.
iaf, jag satt och skrev tre A4 sidor inatt om hur helvetiskt allting är. hur jag verkligen inte kan ta åt mig av alla positiva kommentarer jag får, hur svårt det är för mig att släppa människor nära inpå.
det var när jag satt där som min tankeverksamhet drog in mig i de banorna, att kanske är det mitt fel ändå. när mitt förtroende för en människa är borta, så är det så jävla svårt för mig att öppna upp mig för den människan igen, visa känslor.
det är det som har hänt och jag vet inte om det är fel av mig att tänka så eller om det är jag som är fel.
idag har varit en bra dag, säger den lilla, onda, viskande rösten till mig. idag har varit en bra dag för idag har du kontroll och idag har du inte ätit så mycket. men det kan alltid bli mindre.
medan den andra rösten skriker åt mig att idag har varit en så sjukt dålig dag, idag har du inte alls tagit hand pm dig själv. idag har du knappt ätit någonting alls, imorgon måste du äta mer.
och det är där konflikten i huvudet startar, ska jag äta mer imorgon eller ska jag äta mindre imorgon? ska den svaga viskande rösten få höras mer än den skrikande rösten?
jag vill ju äta mer imorgon, jag vill ju lixom komma ur det här, jag vill det.
men den viskande rösten, den som är så mycket starkare än mina egna röst säger något helt annat.
konflikt, konflikt, konflikt. och mitt i allt så är jag så jävla konflikträdd så jag väljer den enkla vägen. den vägen där det inte krävs så mycket av mig och då vinner den viskande rösten och därmed dör konflikten, för just precis nu.
men om några minuter, några timmar eller nästa dag så kommer konflikten i huvudet att komma tillbaka igen och då kommer den bara att bli ännu värre än förut, och så kommer konflikträdda lilla jag mitt i allt och väljer den lätta vägen ut och för varje gång jag gör det så blir konflikten i huvudet värre.

fan va rörigt det här inlägget blev, men min hjärna är rörig, mina tankar är röriga. det finns liksom ingen struktur på någonting alls nu för tiden.
jag hatar det här.