jag kanske hör hemma här nere på golvet, nedanför alla andra människor som är så jävla bra. det är här jag hör hemma, jag är inte lika bra som alla andra, inte ens i närheten egentligen.
jag är så dålig, så jävla kass på alla sätt och vis och jag har ingen aning hur jag ska kunna ta mig ur det här tänkandet när jag är kvar där jag bor, med de människor jag bor med.
jag vill inte ta mig ur det här när jag bor här för jag är inte stark nog att tacklas och brottas i två strider samtidigt.
jag lovade mig själv och jag lovade så många andra att jag aldrig skulle hanna här igen, jag skulle aldrig hamna här nere på golvet igen. men nu är jag här ändå, löftena spelar ingen roll längre för när man inte orkar kämpa för någonting längre så spelar inga käften i världen någon roll.
det är så sjukt att en röst inuti mitt huvud kan vara så mycket starkare ön alla de röster som skriker att jag måste sluta. den där lilla rösten hörs mer, på något konstigt sätt så hörs den viskande rösten mer än de röster som skriker åt mig att sluta. att sluta ligga på golvet, både fysiskt och psykiskt.
jag vet inte, vet ingenting längre. vet varken ut eller in, hit eller dit, rätt eller fel.
jag vet bara att jag ska ligga kvar på golvet ett tag till för min kropp har inte orken just nu, ingen näring, ingenting.
jag ska ligga kvar på golvet för här hör jag hemma, nedanför alla andra.
Hjärtat, du får inte ge upp! Du får inte. Du vet själv att livet är mer än det här. Du är helt galet fin och du är himla massa bra!! Du måste ställa dig upp igen. Ställ dig upp och ge järnet på att bli kvitt dom här tankarna. Du är bra. Jag lovar! Styrkekramar i mängder. <3
SvaraRadera