.

den där känslan som får en att känna sig så sjukt misslyckad. som om man har klättrat och kämpat för något riktigt länge. men det visar sig att man har klättrar på fel stege, mot fel mål.
den känslan finns alltid inom mig, i mina tankar.
känner mig alltid misslyckad. jag gör fel, väljer fel. klättrar fel. mot fel mål, på fel stege.
den där känslan där man tror att man ska klara sitt uppsatta mål, när man väl klättrar på rätt stege. men man faller pladask. pinnen man står på går av, och man faller handlöst ner mot botten. mot den svarta botten ännu en gång. man klättrar länge, kämpar för att komma högst upp, att nå toppen. men att falla går på ett kick.
man faller, snabbt och handlöst ner mot botten. när man väl är på botten. så är man naken och utblottad av hela världen. fast ändå är man osynlig, man är osynlig där nere i mörkret, ensam. omsluten utav de svarta tunga väggarna som i sin tur trycker ihop dig så att du blir ingenting.
för där nere på botten så är man ingenting. ingen ser en, ingen hör en, ingen märker en. man blir långsamt till en osynlig individ.
att sedan klättra upp för stegen igen. att försöka klara sitt mål ännu en gång, och sedan handlöst falla ännu längre ner, gör att man inte orkar försöka längre. man tappar hoppet om livet. man tappar hoppet om allt. jag vet att om jag försöker en gång till så kommer allting att fucka upp sig i slutändan ändå. jag kommer falla ner mot botten ännu en gång. och vara kvar där. så varför inte stanna nu ? varför inte stanna där nere redan nu ?
det spelar ingen roll hur mycket jag än försöker, jag är omedvetet i det där svarta rummet där väggarna pressar in mot mig, och långsamt äter upp mer och mer av mig.
ingen hör mig, ingen ser mig, inger märker av mig. hur högt upp jag än är på stegen.
vad är det då för mening att ens försöka ? att ens kämpa en gång till ? varför inte bara stanna där nere ? där är allting svart, där behöver jag inte höra allas kommentarer eller frågor som i sin tur får mig att må ännu sämre. där nere är det tyst, öde och ensamt. där nere behöver jag inte höra allting. jag behöver inte känna någonting. jag är tom. en tom individ, utan några förhoppningar, utan mål, utan krav. inga stegar att klättra på, ingenting att kämpa för, ingenting att falla för. för jag är redan lägst. så långt ner man kan komma.
jag är tom, ensam och lycklig.

/ Lina Therese Engtröm ♥