att gå upp varje morgon är svårt. att andas varje dag är svårt. det är ansträngade att ens vara när man inte orkar med någonting längre.
för jag orkar inte med någonting längre. jag orkar inte med att när jag vaknar varje morgon så sitter den där tanken i hjärnan som aldrig vill gå bort. varje gång jag ser mat, så vill jag kräkas, dock att min mage är tom på mat sen flera dagar tillbaka.
folk tvingar i mig mat, men vad händer då ? - jo jag tvingar upp det igen.
varenda bit av maten tvingar jag upp igen, för jag klarar inte av det.
okej, jag har sagt att jag är stark, men varenda jävla kommentar trycker ner mig till det stadiet där man bara vill sjunka igenom marken å stanna där nere förevigt.
för jag är inte fucking stark, jag är svagast utav alla. jag låtsas att jag inte bryr mig om vad alla andra säger, men det nötar sig fast i hjärnan och kommer inte bort.
jag försöker bara vara perfekt.
jag vill inte äta, jag är rädd för att äta, jag är rädd för mat.
varje dag lovar jag mig själv att inte äta någonting, för jag orkar inte spy. jag orkar fan inte med skiten längre.
jag går på vård för det och blablabla. men jag tror fan inte att det kommer att försvinna för det.
tanken kommer alltid sitta kvar, och om jag börjar igen, så faller jag tillbaka i exakt samma spår.
jag vill nog inte ens sluta, för varje gång jag får i mig en bit mat, så mår jag sjukt dåligt.
om jag nu ska börja äta, kommer jag ju att må dåligt ständigt, för tanken sitter där bak i huvudet. den där störningen kommer alltid att sitta där bak i huvudet och göra sönder mig bit för bit.
att leva med detta är meningslöst, allt känns bara så sjukt jävla meningslöst, jag orkar inte.

/ Lina Therese Engtröm ♥