.

ibland så vill jag att människor ska bry sig om hur jag mår, se hur dåligt jag egentligen mår.
vilka val jag har när jag sitter med en tallrik med mat.
för det är just det. mitt liv är präglat utav så få val.
jag kan antingen äta maten och göra någon annan lycklig mesans jag sitter där med världens ångest. sedan när ingen hör eller ser så hänger jag mig ovanför toalettstolen och låter fingrarna glida ner i halsen. det är som att jag drar upp ångesten då. som om det försvinner då, och det gör det.
mitt andra val är att inte äta någonting alls. att sitta där och stirra på tallriken som om det var något dödligt på den.
Det känns som att det är de två valen som min matrelation är uppbyggd på idag.
jag ber er inte att förstå mina känslor och tankar, för det vet jag att en frisk människa inte gör. en frisk människa kan inte förstå att jag känner så jag känner och tänker det jag tänker. mat är viktigt och alla behöver det, varför ska jag så vara rädd för det ? varför ska jag då undvika det ?
jag vet ärligt talat inte, för en gång i tiden var jag också frisk och hade normala matvanor. jag hade nog inte heller förstått, och man förstår nog inte så länge man inte upplevt det själv.
som sagt så ber jag er inte att förstå mig, men jag ber er att försöka att inte tro att jag är en galning. för det är jag inte.
jag är bara en ärrad person med skadat psyke.
nu ska jag försöka dämpa både de fysiska och de psykiska symptomet som uppstår i mitt huvud via min sjukdom. genom att försöka glömma huvudvärken och släppa på ångesten.
det kommer bli en låång natt.