en del utav mig säger att det är bra såhär, att jag borde acceptera det och släppa på mina krav och ideal. att det är fint att inte vara benig.
den andra delen säger åt mig att såhär ska det inte vara, den säger åt mig att vara benig och att jag är ful när jag inte är det.

den ena delen utav mig vet att jag inte är tjock, men inte heller smal.
den andra delen säger åt mig att jag ör tjock, varje gång jag ser mig själv i en spegel så ekar orden i huvudet på mig, att jag är tjock, ingenting annat än tjock. den delen är starkare än mig själv och den delen som säger att det är okej att leva såhär och att det är okej att inte vara benig.
även om jag intalar mig själv att "det är okej" så blir det inte det tillslut. det är inte okej, alls.