ätstörning.

har alltid vart en frisk unge, utan några problem med mat och sånt. men allting förändrades för drygt ett årsedan då mitt liv drog rakt åt skogen. mådde dåligt då, och jag åt trots att jag mådde så dåligt.
vet inte riktigt varför jag började med denna skiten, det var någonting jag fick för mig och satte sig fast i skallen på mig. har ingenting diagnotiserat än, men ätstörningar har jag defintivt. befinner mig just nu på ätstörningsenheten och går ditt ett antal gånger i veckan, dock så är det inga vidare framsteg.

allting började med att jag tappade matlusten helt enkelt, vilket gjorde att jag automatiskt trappade ner på maten.
har haft ett jobbigt liv nu de senaste tre åren, och vad vet jag ? detta kanske är reaktionen på det.
den nertrappade maten fick mig att trappa ner på det ännu mer och jag levde på ungefär ett mål om dagen, vilket gjorde mig väldigt trött. men det var inte så att någon märkte av det.
bara nu de senaste året har allting bara gått nerför. trappade ner på maten ytterligare och levde på nästan ingenting. det slutade med att jag inte ens ville äta, jag ville inte få ner mat i kroppen.
när jag ändå fick det, så började kräkningarna.
jag spydde upp maten, varenda bit jag åt lät jag flöda ut. jag ville inte ha det.
nu kan jag knappt svälja mat längre, det sätter sig fast i halsen och jag måste få upp det, vilket betyder att jag måste spy.
jag trycker ner fingrarna i halsen och spyr upp allting som jag har kämpat för att få ner.
det var detta mamma märkte. hon märkte att jag spydde, och det är därför jag går hos ätstörningsenheten just nu. vilket faktiskt har fått mig att sluta spy, men istället så äter jag ingenting, får ingen näring till kroppen över huvudtaget förutom från dricka eller liknande.
när mamma kommer in med mat till mig, så slänger jag det i papperskorgen, jag matvägrar helt enkelt.
mitt gymkort är  spärrat tills jag iallafall har börjat käka ett mål om dagen regelbundet, men det stoppar mig inte.
jag dansar fortfarande, och ska börja träna hemma istället. jag älskar att träna, inte för att det är roligt, utan för att känna hur jag plågar min kropp. att springa tills jag svimmar, eller styrketräna tills det svartnar för ögonen å jag inte orkar lyfta armarna. då har jag kontroll, då känner jag mig oövervinnerlig.
min kropp är min fiende, och jag vinner över den där jag matvägrar och tränar för mycket för vad min kropp egentligen klarar av. då älskar jag mig själv, då känns det som att jag har kontroll över mig själv, och då är jag duktig. för när jag äter så fylls hela jag med skam och ångest. ångesten tar över och fingrarna åker i halsen.
jag vet inte, kanske kommer jag ur den här skiten ? men tanken som sitter där bak tror jag aldrig kommer att försvinna. en gång ätstörd, alltid ätstörd.
varje dag ser jag flickor som är så himla mycket smalare än mig, och så kollar jag mig i spegeln och ser ett jävla fetto. för i mina ögon är jag ett jävla fetto, ett äckligt jävla fetto.
jag har ett val, och det är ett lätt val för många, men för mig är det näst intill omöjligt.

val 1.
äta rätt och regelbundet.
träna så mycket som min kropp klarar av
vara hälsosam och ta hand om min kropp
sova alla timmar på dygnet
inte jämföra mig med alla andra
må bra psykiskt och fysiskt

val 2.
matvägra (svält)
träna mer än vad min kropp klarar av
skada min kropp så mycket tills den inte klarar mer
inte sova någonting pga oro.
att ständigt jämföra sig med andra, eller i reklamer osv.
inte må bra psykiskt eller fysiskt.

val 1 är en självklarhet. och det är det för mig med, varför skulle jag inte vilja ha det så lixom ? det är precis så jag vill ha det. men ändå så är val 2 som en magnet som drar sig till mig. jag är fast på val 2, och kommer inte därifrån.
val 1 är på toppen, och val 2 på botten. val 1 är längst upp på det höga berget som man måste kämpa för att komma upp för. val 2 är längst ner i grottan.
orkar jag kämpa för att komma till val 1 ? vill jag kämpa för att komma dit ? ärligt - nej.
jag vill inte komma upp till val 1, vill inte leva det livet samtidigt som jag vill det.
en del av mig vill komma dit upp, en del av mig falla ännu längre ner, om det är möjligt.
är medveten om att jag inte är anorexia smal, än. men jag har blivit betydligt smalare, och det vet jag.
dock så har allting hänt så långsamt att ingen har märkt det, eller tänkt av.
men jag tycker fortfarande att jag är ett jävla fetto, att jag är den fetaste varelsen som någonsin har existerat.
tanken kommer alltid finnas där, kommer aldrig försvinna, vad jag än gör, vad läkarna än säger.

detta är så sjukt jobbigt, men vill ändå inte försvinna från det.
det är nog denna biten utav mitt liv som jag hatar mest utav allt, men som jag inte vill släppa.

från att gå till den goa, glada flickan till den där personen som är ivägen och jobbig för alla andra, så ser iallafall jag mig själv. jag ser mig själv som en person som egentligen inte har någon vidare plats på jorden. lixom.. vafan ? ett liv fyllt med en massa jävla skit, jag orkar inte, jag vill inte och de andra vill inte.

det här var min historia, det är nog bara ett par få som kommer läsa den, eftersom den inte är så publicerad.
and hater's got to hate, fuck you.


/ Lina Therese Engtröm ♥