å ändå är jag inte stark nog att stå emot.

hur mycket jag än försöker så klarar jag inte av det.
försökt att äta iallafall lite grann idag, vilket slutar med att jag mår illa hela dagen och känns som jag har kvar maten i halsen ?
och vad slutar det med ? det tror jag att ni förstår vid det här laget.
jag är fortfarande inte stark nog att klara av det, tankarna tar övertaget över mig och jag bara tappar kontrollen över mig själv. fast egentligen så tappar jag inte kontrollen när jag gör det, jag får mer kontroll. jag kontrollerar kroppen så jävla hårt att jag kontrollerar allting runt omkring också, jag har aldrig så mycket kontroll som när jag har kontroll öve det jag äter.
för då, precis då så är jag oövervinnerlig. då har jag besegrat min kropp, för som sagt.. min kropp är min största fiende, och jag vill nog ta kål på den..
jag vill nog göra det, kanske är det ett rop på hjälp, ett rop på uppmärksamhet.. men jag har levt så mycket i det tysta, och bakom alla andra att jag inte känner av sånt där längre. jag är van vid att ingen märker av mig eller att ingen lägger någon uppmärksamget till vad jag gör eller säger, jag är helt enkelt inte lika mycket värd som alla de andra. för i era ögon är det bara sånt som jag inte är som gäller, där ska allting vara på si, och jag är så. i den världen passar jag inte in, och där vill jag inte vara.
   jag vill så gärna bara slippa allt det här, fast på ett sätt inte, för jag vill inte. jag vill ha det såhär, det känns bra när jag har det såhär.
sifforna på vågen går neråt och neråt för varje dag, även fast jag faktiskt har ätit lite idag, så väger jag mindre än vad jag gjorde igår..
och jag sätter varje dag upp nya mål om att inte äta, vilket slutar med att jag inte når målen, för att min mamma vakar över mig som fan.. kommer inte undan hennes blickar eller antydningar.
vilket slutar med att det jag ätit, kommer upp igen, för jag orkar inte.
jag orkar inte att ständigt må illa, att ständigt ha spykänslan. att ständigt behöva känna den känslan, för det är den värsta känslan som finns. för mig så är det det.
snart så orkar jag inte mer.. jag vill inte gå till ätstörningsenheten igen, jag bara vill inte.
och om jag inte vill, så ska jag inte. jag behöver inte gå dit, jag mår bra så som jag har det nu och behöver inte ändra på någonting.

lät förresten kreativiteten flöda idag då jag gjorde den där förbannade väskan. vilket jag ångrar nu, för jag hade velat ut och springa istället. och plåga kroppen ännu mer än vad jag redan gör, få ännu mer kontroll, känna mig ännu mer oövervinnerlig.



/ Lina Therese Engtröm ♥