.

jag vaknar upp, med en blöt kudde av alla tårar.
jag kommer inte ens ihåg att jag har gråtit.. kan man gråta när man sover ?
kan man vara så förstörd att man till och med gråter när man sover ?
  kroppen krampar. hela jag skakar och krampar. det är inget annat än ångesten  som talar, jag vet att det är ångesten som får mig att må såhär.
det är en konstig känsla som sprider sig över hela bröstet.
  min kropp krampar ihop sig så att jag ligger i fosterställning, å jag vill bara skrika ut allting.
skrika ut all smärta och alla känslor. skrika ut allting och låta det försvinna med skriket.
men jag kan inte skrika, för jag vill inte visa hur jag egentligen mår.
jag har byggt upp en fasad med ilska och vrede. mot alla som arbetar emot mig.. alltså alla de som tvingar mig att äta och hotar med att jag ska få läggas in. jag visar inte dem hur ledsen jag egentligen är. jag visar bara vrede. jag visar ilska.
de vet hur ledsen jag är egentligen, bara det att jag inte visar det.

kroppen krampar nu igen.. tårarna bara sprutar ut och det är sjukt svårt att se vad jag skriver.
jag vill skrika, ååååh vad jag vill skrika.
fast egentligen så vill jag nog bara försvinna ner i madrassen och lixom.. stanna kvar där.
vara mystiskt borta.. för ingen kollar ju,, i en madrass.. ?
nej men asså.. bara försvinna från allting, bara skita i allt.
springa så långt mina ben klara av, springa bort. springa flera mil bort.

fosterställning, tysta skrik. för jag skriker, gråter, kastar saker runt omkring, slåss, dödar.
inombords.
inombords så skriker jag, gråter jag, kastar jag saker. inombord slåss jag, och inombords så är jag död. genom att skrika högt visar jag bara.. en död fasad.

ja, jag har en rolig morgon. det kommer inte bli en rolig dag heller, ångesten blir bara värre och värre för varje dag som går. det här kommer aldrig att funka.
känslorna, tankarna och defintivt ångesten försvinner inte som mina läkare så troget har lovat att de ska göra.
men jag förväntade mig inte det heller, att det skulle försvinna.
för jag känner mig själv, och de andra gör inte det. min hjärna kommer inte släppa taget om tankarna, om ångesten. ingenting. allting kommer att sitta kvar där, utan att någon annan vet om det.

jag skriker inombords nu igen, tårarna sprutar inombords, jag skriker, slåss. och jag springer. jag springer bort.

/ Lina Engström ♥
 Sök i ditt hjärta efter vägen ut.